Strukturen hos ett koniskt horn kan delas upp i tre delar:

1. Vibrationssystemet inkluderar membran, talspole, centreringsstöd, dammskydd etc
2. Det magnetiska kretssystemet inkluderar magnetisk övre platta, magnetisk kolumn, magnetisk nedre platta, magnet, etc
3. Hjälpsystemet inkluderar en bassängram, kantpressning, ledningsram och fasplugg.
Enligt Faradays lag, när en strömförande ledare passerar genom ett magnetfält, utsätts den för en elektrisk kraft, som följer Flemings vänstra regel. Kraften är vinkelrät mot riktningen av strömmen och magnetfältet, och storleken på kraften är proportionell mot strömmen, trådlängden och den magnetiska flödestätheten. När talspolen matar in växelljudström, utsätts den för en växelvis drivkraft för att generera växelvis rörelse, som driver pappersskålen att vibrera och upprepade gånger trycker luften för att producera ljud.
Magnetiskt horn: även känt som "tungfjäderhorn", en elektromagnet med en rörlig järnkärna mellan de två polerna på en permanentmagnet. När det inte finns någon ström i elektromagnetens spole, attraheras den rörliga järnkärnan av den magnetiska attraktionen av permanentmagnetens två poler och förblir stationär i mitten; När det flyter ström genom spolen magnetiseras den rörliga järnkärnan och blir en stångmagnet. När strömriktningen ändras ändras också stavmagnetens polaritet i enlighet med detta, vilket gör att den rörliga järnkärnan roterar runt stödjepunkten. Vibrationen från den rörliga järnkärnan överförs från konsolen till membranet (papperskålen) för att driva luftens termiska vibration.